tisdag

Ibland är livet bra. Det är skönt att vakna upp till en solig dag, äta cupcakes och jordgubbar med kollegorna, ligga på balkongen med Elsa och andas sommarluft. Jag lyssnar på Sommarpratarna, David Hellenius förvånar och Klara Zimmergren ger hög igenkänningsfaktor. Jag känner att jag också borde våga berätta, men den stunden kommer. Nu är det tisdag och maken är ute på äventyr. Jag njuter av en stund för mig själv med Anja Pärson.

5 thoughts on “tisdag

  1. Du tar så otroligt härliga bilder E! Det gör ni båda.
    Man känner värmen från solen på första bilden.

    Hörde också Klaras sommarprat. (Och Davids och Anjas) Kände igen mycket av hennes prat, inte personligen men genom vänner. Tänker att det är skillnad på att våga berätta och vilja berätta. Man måste inte berätta.

    Like

  2. Tack Sara.

    Här handlar det om att våga vilja. Önskar att fler vågade prata om det trots att det kanske känns personligt och tabubelagt. Genom att prata kan man ju hjälpa andra och bidra till fokus och framsteg inom området.

    Like

  3. Jag håller med. Jag tror prata alltid hjälper, både andra och en själv. Även om sorg när man är mitt i den är oerhörd finns någon form av tröst i vetskapen om att man är inte ensam.

    Själv fick jag mig en tankeställare kring berättande när en vän berättade hur hon tänkte kring att tidigt berätta om en graviditet. Många resonerar ju “inte berätta förrän tre månader in ifall något skulle hända”. Så har jag också tänkt. Men min vän berättade att hon hellre berättade, om något gick fel, då var bättre att omgivningen visste varför hon mådde dåligt, varför hon behövde extra stöd, varför hon behövde utrymme, att vi kunde dela sorgen.
    Först då tänkte jag efter. Mitt sätt att tänka tidigare bottnade ju i någon form av “sådant berättar man inte”-tänk. “Sådant berättar man inte” som göder skam och sorg.
    Så oerhört dumt.

    Like

  4. Jag hörde också Klaras program, så himla bra. Hoppas många av de där “idioterna” som hon kallar dem lyssnade, de som så klumpigt ställer frågan utan att tänka efter.

    Men visst borde man bli bättre på att våga berätta utan skam, att våga fråga och att våga dela med andra. Jag tänker att det borde inte kunna bli jobbigare efter man berättat än vad det är alla de där gångerna man får prata bort, hålla igen och på olika sätt inte få vara den man är till hundra procent. Det blir nog ohållbart till slut, men visst kan det behöva få ta sin tid och alla behöver ju inte veta.

    Like

  5. Idioterna är verkligen ett släkte för sig. En av mina vänner blev ganska oplanerat gravid med sitt första barn. Men sen när de försökte skaffa syskon gick det bara inte. Alla dessa “Är det inte dags att skaffa ett syskon snart?” eller “Varför skaffar ni inte ett till?” eller “Nu får ni allt se till att sätta fart innan det blir för många år emellan”.

    Eller en annan kompis som hade två pojkar och var gravid med sitt tredje barn som om och om igen och hela tiden fick höra samma sak “Hoppas det blir en flicka den här gången”. (Och hon fick såklart höra samma när hon var gravid andra gången och så fick hon medlidsamma blickar när hon fick en pojk. “Men det är ju kul att vara två bröder också.”)

    Själv får jag ganska ofta höra från mammor (aldrig pappor) om allt man inte vet/upplevt när man inte fått barn. Meningen med livet. Äkta kärlek. Villkorslös kärlek.

    Det borde finnas ett land där idioterna kunde samlas så vi andra slapp.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s